Ridning
Red igår då på Lidingö Ridskola. Fick ett jättefint litet sto som hette Khia. Hon var verkligen supersöt, men varje gång jag, mamma och jossan rider får jag den minsta hästen! Undrar varför. Jag fick utan tvekan den sötaste hästen i alla fall även om Jossans häst inte var långt ifrån. Mammas häst var en kopia av Cizen på Lagga. Inte ful men kanske ingen riktig skönhet.
Först red vi en timme över bommar och jag måste ju säga att min hoppteknik inte är vad den var. Det var faktiskt riktigt svårt att hitta rätt sits! Och hästen var kanske inte stallets lugnaste heller. Efter lunch var det dags för ännu ett pass, då med riktig banhoppning. Det gick bättre, hoppning är lättare än bara bommar, och sen satte ridläraren upp en liten bana som vi alla hoppade. Innan vi började kom hon fram till mig och sa "Ja, Khia kan vara lite osäker och tvärnita då och då". Jag kände bara hur lovande den här rundan skulle bli...
Vi hoppade en bana som inte var komplicerad med räcke, kryss, studs m.m. Det var inga större problem tills hon höjde hindrerna. Då fick Khia panik och tvärnitade på räcket så att jag for rakt in i hindret. Konstigt nog gjorde jag inte illa mig någonstans! Jag blev bara lite förvånad, har aldrig ramlat av på hoppning förut. Tur att jag är så bra på att ramla av! Sen skulle vi försöka hoppa banan igen, skam den som ger sig, och då vägrade hon på ett annat hinder som egentligen borde vara helt omöjligt att vägra på eftersom det var en serie med ett galoppsteg emellan. Så jag fick typ klamra mig fast kring hästens hals utan tyglar och stigbyglar och försöka komma ner i sadeln igen. Ridläraren hade ju inte varnat mig i onöda, men jag var ändå stolt över att inte ramla av.
Bättre gick det när ridläraren sänkte hindrena lite, min hoppteknik började infinna sig och hästen lugnade ner sig. Till slut gick det riktigt bra och jag är nöjd över vårt lilla äventyr. Jag kan ju bara tala om att min kropp inte var vad den var i förrgår för just nu har jag ont i magen, ryggen, rumpan och ljumskarna. Fick ju sitta i lätt sits i en timme och sen sitta och bromsa i en timme till. Det tar på musklerna och om jag börjar rida igen ska jag aldrig sluta för den här smärtan vill jag inte vara med om igen! Jag tror inte riktigt att folk förstår hur ont det gör! Men som sagt, trots en färd rakt in i hindret så har jag inte ens ett blåmärke. Kanske ska ringa in till typ "the worlds most amazing videos" eller "Now see this". Fast min färd ner i ett 70 cm högt hinder kanske inte riktigt kvalar in bland alla fallskärmshoppare och motorcykelförare...
Nej, nu ska jag försöka klättra upp för trappan och duscha utan att dö av träningsvärken! Skönt att det är lov, annars skulle jag nog ha skolkat från skolan på grund av denna smärta! Men roligt var det och jag vill rida igen. AJ! Jag hostade!
